Sverige är kanske inte det folktätaste av länder. Men här lever ca 9.5 miljoner människor. Inte en öde bit mark i världen med andra ord. Ändå är ensamhet en av landets största folksjukdomar. Det kryllar av ensamma människor i Sverige.
Människor som inte har någon att äta söndaglunch med. Människor som inte har någon att be om hjälp. Människor som inte har någon att söka tröst hos. Människor vars telefon aldrig ringer. Ser vi ensamheten runt omkring oss?
Det pratas om den goda ensamheten, den självvalda ensamheten. Ensam är stark. Men hur ofta är det så? Hur många runt omkring oss lider medan vi inte orkar bry oss. Vi har så fullt upp med att upprätthålla våra lyckade fasader så vi missar det som är viktigt. Vi ser inte längre än till oss själva. Vi ser inte ens lidandet hos den som står alldeles bredvid.
Än mindre vågar vi själva be om hjälp eller visa vårt bräckliga, svaga själv. För visar vi våra svagheter så ger vi någon annan makt. Makt att såra, makt att skada. Men vi ger också någon makt att hjälpa.
Ensamhet är ingen obotlig sjukdom. Ensamhet är inte dyrt att fixa. Ensamhet kräver ingen doktorsavhandling eller teknisk utbildning. För att bota ensamhet krävs bara du och jag
