Jag och stora-I har börjar springa tillsammans. Förutom alla fördelar med att springa och naturen som är så skön så blir det lite kvalitetstid för mor och dotter, utan grabbarna. Nåt som är vårat, som vi gör tillsammans och det är två tummar upp på det. Hade vart fler om jag haft fler!
Har dock märkt en liten skillnad i våra springstilar... Medans jag pressar min kropp framåt i ett hyfsat jämnt tempo (som passar en 31-årig kropp) så flyger stora-I fram som en nyfiken kalv. Det är lite hoppsasteg, ibland lite mer kutande än springande och en och annan tur upp i skogen mellan träden. Det finns också betydligt mer detaljer att kolla på om man är elva, särskilt som hon lär sej om naturen i skolan. "Kolla mamma, där är en..."
Hur hinner hon med att se? Jag njuter av min tur i skogen, tro inget annat. Jag njuter av färger och dofter, av att pressa mej själv och rensa skallen. Men jag hinner inte se flugsvampar och skalbaggar
Men mest av allt njuter jag nog av hennes pladdrande och nyfikna letande. Mest av allt njuter jag av vara tillsammans med henne!
UPPDATERA! min bralla jalla jalla!!!!
SvaraRadera