lördag 26 november 2011

Beslutsfattning


Nu är beslutet fattat, papperna inlämnade och nu återstår bara väntan och ett försök att njuta av den tid som är kvar.
Jag har hela tiden tänkt att jag skulle vara hemma med lille-N tills han fyllde två, det har varit planen. Men som jag skrev häromdagen har jag svårt att hinna med studier med honom hemma. Så för att ge mej själv en chans att kunna få min examen i maj så har jag nu satt upp oss i kö för dagisplats. 15 timmar i veckan. Det var inget enkelt beslut och jag är inte enbart nöjd med beslutet, jag vet ju av erfarenhet från när stora-I började på dagis att när dom börjar där så går allt så otroligt fort. Då blir dom stora så fort och jag skulle vilja, självisk som jag är ha min lilla bebis kvar ett litet tag till. Men till större delen känns det bra.
Jag tror egentligen att det kan vara bra för oss. Jag får tid att i lugn och ro plugga så den övriga tiden kan jag utan dåligt samvete lägga på honom och stora-I. Bra kvalitetstid med mina hjärtan. Det blir bra det här. Eller hur...

fredag 25 november 2011

Rusk

Vi har en riktig ruskhöstdag idag. Vinden rasar och regnet slår mot rutorna med en vansinnig kraft. I detta vansinne har vi varit ute och gått. Vissa saker måste göras trots att vädret varnar och hånar dom stackare som faktiskt måste gå ut. Dom blöta kläderna är upphängda, lunchen intagen och nu sover lille-N middag. Finns det då något bättre än att krypa upp i soffan med en stor filt och en kopp kaffe... Och läsa lite om psykoser!
Trevlig fredag på er allihop

torsdag 24 november 2011

Tidsbrist

Det är ju fantastiskt så fort tiden går. Till helgen är det första advent och idag har jag äntligen fått städat, hängt upp julgardiner och fått fram stakar och stjärnor i fönstren. En punkt på den aldrig sinande listan avprickad, check!





Det var mer krävande än naiva jag först trodde att studera och samtidigt vara hemma med fantastiskt aktiv 1-åring. Lille-N vill så klart alltid komma först och ser till att det blir så. Sätter jag mej med böckerna så kan man räkna med att han kommer och liksom tränger sej emellan. Upp i knä´t, gärna på böckerna. Otroligt mysigt men tyvärr innebär det att alla andra ansvarsområden blir lidande och liggandes på hög. Som bloggen till exempel och för detta ber jag om ursäkt! Tar mej själv i kragen och lovar bot och bättring